the art of spontanintervjuande

I dag har jag avverkat min första live-intervju med DN-strumporna på. Jag förberedde mig naturligtvis minutiöst. Först gjorde jag research på www.google.se Try it, you'll like it! Sen skrev jag ner 28 tokkluriga frågor i det ljuvliga lilla programmet notes. Redaktören frågade om jag brukar spela in mina intervjuer. Javisst svarade jag med anslag av storhetsvansinne i rösten. Tack vare mitt pokerface blev jag anförtrodd med en liten digital bandspelare och en oroväckande tjock manual. Jag öppnade och stängde manualen några gånger och tvingade sedan mister P att agera testintervjuoffer. Att jag inte själv testade inspelningen handlade mer om att få till den rätta känslan än att jag inte ville gömma mig i ett hörn och bli påkommen med att skrika hallå hallå i en liten mikrofon. Sedan var det dags för avfärd. Jag hämtade upp fotografen och tillsammans sladdade vi iväg i en bil full av bilbarnstolar och nötskal. Classy! Intervjupersonerna gjorde sitt bästa för att avslöja mig och ställde trixa frågor för att lista ut hur mycket jag egentligen kan om barer vilket jag parerade med svammel om italiensk spontanjäst suröl. Den stackars fotografen fick inte en syl i vädret och började efter en timmes intervju se en aning stressad ut. När hon väl bröt in och bad om en fotopaus försvårade jag hennes arbete ytterligare genom att envisas med att ställa frågor vilket fick intervjuoffen att öppna munnen i tid och otid. När fotografen fått sina bilder drog hon snabbare än kvickt och lämnade mig kvar åt mitt öde. Jag hängde kvar ett tag till och använde naturligtvis varken bandspelare eller pappret med mina förbereda frågor. puh. Nu ska jag bara försöka göra någonting tryckbart av äventyret också.